Monkey Mia vid Shark Bay

Förste europén som kom till Australien var holländare och hette Dirk Hartog. Han kom 1616 till en ö i det område, som nu kallas Shark Bay. Detta var 152 år innan Captain Cook gjorde sin berömda resa. Shark Bay är klassat som ett World Heritage Area (världskulturarv) för den speciella naturen och djurlivet i vatten och på land. Som namnet antyder är det gott om hajar här. Hajtätast i världen under högsäsong (för hajar). Vi fegade oss därför på grunt vatten när vi snorklade.

Vi reste till Denham som ligger på en halvö i Shark Bay. Australiens västligaste stad. Stad är ett ganska vitt begrepp här, och jämförelsevis vore Lilla Edet rena storstaden. I Denham var det blåsigt. Så fort vi tog fram matbordet här fick vi sällskap av måsar, som bråkade om vem som skulle vara närmast vårt bord. De blåste upp sig för att se större ut och skrämma varandra. De lugnande sig lite, för en stund, när vi sa till. Efter en natt åkte vi ett par mil vidare till Monkey Mia.

Vi tror att Monkey Mia har fått sitt namn av att man kallade pärlfiskarna, som höll till här, för monkeys. De hade ofta en apa som husdjur. Nu är Monkey Mia namnet på en udde i Shark Bay, där den enda bebyggelsen är en campingplats med stugor och ett Visitor Center. Här mådde vi mycket gott i flera dagar. Charmiga pelikaner gick omkring på stranden, och en egen palmdunge gav skugga när solen värmde som mest. Härliga bad och delfiner att beskåda på riktigt nära håll. På Visitor Center visade man bra naturfilmer, och det hann vi också med några stycken.

Sedan 1960-talet har en familj av delfiner gjort till vana att besöka stranden i Monkey Mia. Mammor, döttrar och någon kalv. 6-8 delfiner kommer regelbundet på besök. De väntar snällt i en halvtimme, när en naturvårdare berättar för besökarna om delfinerna. De får därefter fisk som belöning. I havet utanför finns det gott om delfiner, men det är bara denna familj som kommer till stranden. Man har satt namn på 600 av delfinerna. Ryggfenorna, som kan vara skadade av exempelvis hajangrepp, är ett bra kännetecken. De yngre delfinerna lever farligt. Många blir hajmat.

Vi gjorde en vandring genom den omgivande terrängen. Den röda sanden fyllde snabbt skorna. Man kunde valt att ta en strandtur på en kamel, som har bättre anpassade fötter för det här underlaget, men vi ville se lite mer och hittade en egen vandringsled. Man upplever naturen helt annorlunda och mer fascinerande när man promenerar än när man ser den från bilvägen.

Vi gjorde också en båttur med en katamaran för att se mer av havet. Förutom delfiner, som jagade ikapp båten, fick vi se jättesköldpaddor och dugonger. Dugonger kallas ibland för sjökor, eftersom de betar sjögräs på grunt vatten. Liksom sköldpaddorna kommer de upp till ytan för att andas då och då. De var inte lätta att fotografera. När man väl fått syn på någon bland vågorna, så dök den strax. En liten filmsnutt lyckades vi få med oss. Vi besökte också en pärlfiskarpråm, där vi fick se och lära om ostron och pärlor. Det där man lärde sig i skolan, att pärlan växer till då det kommit ett sandkorn i ostronet, stämmer inte alls. Det är mycket mera komplicerat. Man visade oss många vackra pärlor. Och dyra.

---Vi vill gärna kommentera och försöka lugna den oro, som vi åstadkommit med vår blogg från Exmouth. Den uppkomna frågeställningen gäller vad reseledaren Kim på Ningaloo Safari Tours gjorde med sina byxor under simturen till utflyktsbåten. Svaret är helt enkelt, att han hade allroundbyxor, vilka för övrigt syns på bilden. Dessa var användbara för allehanda ändamål, dvs de passade för simning, snorkling, vandring, matlagning och som chaufförsuniform. En frottéhandduk på bilsätet räddade bilklädseln.

Pelikan på stranden i Monkey Mia

På promenad i den röda jorden

Bottlenose dolphins på besök i Monkey Mia

Nicky, 31, skall snart föda en kalv

Havssköldpadda, som är uppe för att andas

Vill någon spela golf i Denham? Den röda jorden är fairway och den gråbruna sanden är green.

Carnarvon och Hamelin

Vi reste vidare söderut och hamnade i Carnarvon. Vi hade mycket att njuta av efter upplevelserna i Exmouth. Tyvärr även ungefär 138 myggstick att klia på. Myggorna är lömska. Man ser dem inte, man hör dem inte och man märker inte när de sticker. De märks inte alls förrän efter ett par dagar, men då ger de en mycket stark upplevelse som varar i flera dagar.
Carnarvon har en lagom temperatur hela året. På sommarhalvåret blåser dock turisterna bort, eftersom det då nästan alltid är mycket friska vindar. Det finns fruktodlingar kring staden och den har varit ett centrum för handel med boskap och får. Den första hamnen, där man lastade boskap låg här. Man har bevarat One Mile Jetty, som är en mycket lång brygga med räls från en halvö och ut till en lastkaj. På den här bryggan gick vagnar med djur och även passagerare ut till fartygen. Vagnarna drevs från början med segel, men drogs senare av diesellok. One mile jetty byggdes för mer än hundra år sedan och användes ända in på 1960-talet, men ersattes då av roadtrains. Man kan fortfarande åka ut med ett litet tåg, men eftersom detta är ett lilleput-tåg istället för ett äkta tåg, avstod vi från denna resa. One mile jetty är också ett populärt fiskeställe. Vi avstod även från fisket, men gjorde en god fisksoppa på inköpt skipper och bläckfisk.
I Carnarvon finns en av skolorna som har distansundervisning för barn, som bor outback. Vi besökte denna School of the Air, och fick vara med om en lektion. Kul! Tidigare kommunicerade man med eleverna via radio, men sedan ett par år har man övergått till datorkommunikation via satellit. Lärarna åker också ut till barnen vid minst tre tillfällen under läsåret, och stannar ofta över natt, så man får mycket bra kontakt med barnen och deras familjer. Under vår lektion fick eleverna, som var tre flickor, 10-12 år, först en berättaruppgift, och därefter plockade man in ytterligare fyra barn för att öva in en pjäs. Alla kunde höra varandra, men bara en kunde prata i taget. Det blev lite omständligt och tekniken hängde inte alltid med. Pjäsen skulle man uppföra under ett samlingsläger i Perth ett par veckor senare. Eleverna kunde inte viska till varandra som i vanliga skolor, men istället chattade de på internet via datorerna under lektionen. Detta upptäckte magistern, eftersom man fick datorproblem med bandbredden.
Söder om Carnarvon finns ett område man kallar Shark Bay, som är ganska speciellt. Längst söderut i Shark Bay ligger Hamelin Pool, där salthalten i vattnet är ovanligt hög. Detta har medfört att det här finns kvar en livsform, som liknar den första som fanns på jorden och som en gång skapade vår syreatmosfär och förutsättningen för alla högre livsformer. Stromatoliter som byggs av cyanobakterier kan man se här, och dessa fungerar på samma sätt som bakterier gjorde för 3,500 miljoner år sedan. Detta lärde vi oss på en rundvandring på stranden vid Hamelins gamla telegrafstation. Ett av två ställen på jorden, där det fortfarande finns levande stromatoliter. Telegrafen var däremot nedlagd och ersatt av en telefonkiosk. Mobiltelefon fungerade ännu inte.

One Mile Jetty i Carnarvon

Magister John i Carnarvon School of the Air

Stromatoliter i Hamelin Pool

Dörrvakten till en restaurang, där vi fikade

Boxningsmatch i pungviktsklassen

Exmouth

Frisören, som klippte Kent, tyckte att Exmouth är paradiset. Hon hade bott där i 35 år, så hon borde ju ha en viss erfarenhet. Vår bild av paradiset innehåller nog lite fler träd än vad som finns i den här trakten, men för övrigt kan vi hålla med. Det är en härlig värme och mycket att se.
Vi bodde i Exmouth och Cape Range National Park i en vecka. Härliga bad och en stund med en god bok kändes bra efter senaste tidens långresande. Efter ett par dagar flyttade vi ut till nationalparken, och hittade en plats att campa, bara ett par hundra meter från korallrevet Ningaloo Reef. Revet ligger här alldeles nära stranden och vi kunde simma ut för att snorkla bland helt fantastiska fiskar. Vi såg rockor och Kent fick också möta en haj. Denna var ett par meter lång och av den trevliga sort, som bara har fisk på menyn. Här finns inte några farliga maneter och man behöver inte använda "stingersuit". Detta var härligt!
Havssköldpaddor lägger ägg på stränderna i november-december. De som en gång har kläckts på stränderna vid Cape Range kommer tillbaka efter 20-50 år för att gräva en grop och lägga ägg. Dvs den promille som har överlevt så länge. På dagarna kunde vi se havssköldpaddor utefter vissa stränder, där de inväntade mörkret, högvatten och rätt tillfälle. Vi såg också spår efter sköldpaddor, som vandrat upp på stranden natten före. De ser nästan ut som stora traktorspår. En sen eftermiddag satte vi oss på en strand med vår salladsmiddag för att invänta solnedgången. En stund efter att solen gått ner fick vi syn på sköldpaddor som sökte lämplig plats. Vi kunde följa en stor sköldpadda, som mycket långsamt tog sig upp på stranden. Vi såg också hur en annan flitigt skvätte sand när hon grävde en grop för äggläggningen. Mycket spännande!
Vi gjorde en dagstur med Ningaloo Safari Tours, som bjöd på allt från bilåkning i bergen i Cape Range till en båttur i Yardie Creek och även snorkling vid revet. Reseledaren Kim var allt-i-allo för denna dag. Han körde 4-hjulsdriven buss på i det närmaste ofarbara stigar upp och ner i bergen, fixade fika och lunch, körde båt i den trånga creeken och berättade dessutom om naturen och trakten. Trevligt arrangemang! En höjdpunkt var när han hämtade båten, som låg förtöjd ute i creeken. Han tog då av sig skjortan och höll den över huvudet, när han simmade ut till båten. När han senare förtöjt, tog han sig tillbaka på samma sätt, och tog på sig skjortan igen.
Vi träffade ett par från Brisbane, som gjorde en längre tur runt hela Australien. De hade köpt en gammal husvagn och hade varit ute med denna i 21 månader och skulle vara ute i ytterligare ett halvår. Det kan man kalla campingtur!

Corellas

Känguru vid vårt campingläger i Cape Range National Park

Strand vid Ningaloo Reef

Charles Knife Gorge med den torra flodfåran i botten och havet i fjärran

Kim fixar fika på Ningaloo Safari Tour

Yardie Creek

Black footed rock wallaby

Från Darwin till Exmouth

Darwin var trevligt. Vädret var kanon, men vi märkte att man förberedde sig för regnperioden. Det blev också tid för lite shopping och en ny solhatt till Christina. Solnedgången vid Mondil Beach är omtalad. Har man sett solnedgången vid Måseskär är man ju lite kräsen, men detta var också mycket vackert! Vi blev så upptagna av sceneriet och stämningen, att vi inte märkte att vattnet i havet steg förrän skorna blivit dränkta.

Mondil Beach

I Wangi Falls i Litchfield National Park kunde vi bada nedanför fallet. Fantastiskt skönt!

Av någon osökt anledning hamnade vi i den historiska byn Pine Creek vid två tillfällen. Pine Creek har tydligen varit en guldgrävarstad, men nu tycks man mera jaga guld via hästgalopp i TV på stans lokala hotell. Man odlar också mango och säljer kaffe och te till passerande turister.
Vi åkte vidare söderut till Katherine, som vi åter måste passera för att åka vidare västerut. Där var det fortfarande ganska varmt, 38 grader. Ett motellrum med air condition kändes väldigt bra! Katherine är ett varmt ställe året runt och allra varmast just i slutet av oktober, lärde vi oss.
Färden gick vidare västerut följande morgon, och landskapet förändrades. Vi fick en härlig resa genom nationalparker och över floder och kom fram till Kununurra på kvällen. Vi hade då passerat gränsen till Western Australia, där en gränsvakt tittade in i vårt kylskåp för att se att vi inte hade tagit med någon frukt eller grönsaker. Vi hade slängt våra tomater vid ett roadhouse strax före och ätit upp våra äpplen, så vi klarade oss. Vi tjänade istället 1½ timme, eftersom vi passerade en tidgräns. Himlen var stundtals mörk och vi såg blixtar och regn på avstånd. Regnperioden var på gång! Perioden i slutet av den torra perioden fram till regnperioden kallar man build up i norra Australien. Då är det ofta mycket varmt och hög luftfuktighet. Klockan 6.30 en morgon i Kununurra, när solen redan var stark och temperaturen var 34 grader i skuggan, kändes det som en ångbastu. Man blev droppande våt även när man satt still. Vi hade planerat att passera genom norra delen av landet relativt snabbt och innan för mycket regn kommit, och det kändes helt rätt.

En av många vackra vyer längs vägen.

Det brinner ofta i naturen outback. Ibland planerat men ofta oplanerat. Gräset brinner men träden brukar klara sig.

Boab tree

Mera av tropisk värme och luftfuktighet fick vi känna av i Broome. Men vi klarade oss utan att "go troppo", som man säger när någon får för mycket av det tropiska. Här träffade vi en dansk familj med tre små barn. De hade köpt en bil i Perth, och var nu på väg i motsatt riktning mot oss, dvs mot Darwin. Tufft företag med barn!

Cable Beach i Broome var vacker i solnedgång, tyckte vi och många med oss.

Från Broome fortsatte resan genom savann och öken. Här och där såg vi lite boskap men mest var det bara transport, som vi då och då fick avbryta med fika på något roadhouse. Vi övernattade på fina campingplatser i Port Hedland och Karratha. Två små städer, som lever på att producera och exportera järnmalm.

Långt bort från allting

Vi kom fram till Exmouth. På campingplatsen fick vi snart besök av två emus, som var klart intresserade av vår eftermiddagsfika med kex och öl. Papegojor och kängurur hör också till sällskapet. Trivsamt och spännande ställe! Vi planerar att stanna här några dagar.

Så här har vi har åkt från Brisbane på östkusten till Exmouth på västkusten via Cairns (och Port Douglas), Darwin och Broome.

-Hallå där! Sitter ni här och dricker pilsner?